but without the dark, we'd never see the stars

Min iphone dog och min dator krascha under samma helg... jag har flyt nu när det kommer till den tekniska biten i mitt liv, eller ja i de grejer jag har i stort sett hela mitt liv samlat i.
Jag borde få tillbaka min dator imorn om allt går som planerat. Men telefon gick inte att rädda. Nu lånar jag mors dator och skriver, men känner mig smått handikappad att som distansstudent behöva genomlida detta :P menmen.
Under veckan har jag istället försökt fördriva min fritid med annat nyttigt. Jag har sprungit, gått promenader, mumsat godis, varit på KAU, och pluggat lite extra. Väntar ivrigt på sommarlov nästa vecka. Hoppas på lite varmare väder och mera sol.
Jag kan inte sluta träna nu när jag mår så bra i kroppen. Jag har längtat så efter att få röra på mig igen! Det är min terapi, att springa. Vädra alla tankar och få en energikick från endorfinerna som sprutas ut i kroppen på än :D Att känna välmående.  Idag tog jag min 6e spruta och har uppnått full effekt av min behandling mot ledinflammationen. Den gamla friidrottaren i mig kan blicka framåt. Alldeles perfekt till sommaren då man kan njuta utomhus med alla aktiviteter som mest!
 
 
 
 
 
 
Vardagen har alltså sina ljusglimtar och utöver detta kan jag stoltsera med att jag fått sommarjobb som timvikarie inom äldrevården! Trodde inte jag skulle klara av att jobba nåt då det varit så mycket nytt för mig nu i mitt liv. Jag har inte kunnat jobba något på Apoteket i några månader just pga. detta, och ända fram tills nu i slutet på maj var jag osäker på om det skulle passa med sommarjobb för min del i år. Men tillslut bestämde jag mig för att göra lite nytta ändå under sommarens lata månader. 
 Elise njuter av maj och det är härligt att få spendera mycket tid i naturen nu, då allt blomstrar och vattnet sakta men säkert värms upp.
 
 

Go big or go home

En pluggdag i sin bästa anda. Trött men motiverad till tusen! Klarade min mikrobiologi på VG! Så nu är det bara patofysiologin kvar. Nu kör jag hårt. Plugghelg nalkas nu! Men en löprunda eller två på det är ju bara livet. 

 

And I shoot for the stars
No there's no turning back
When we've made it this far

det måste räcka med mig själv.

I måndags morgon vaknade jag upp med en uppenbarelse, som en blixt från en klar himmel slog det mig att jag nu börjat hitta tillbaka till lugnet, efter ett tufft år med motgångar gällande hälsan och skolan. Det har känts som jag inte kunnat leva fullt ut och nu börjar det på nytt igen helt plötsligt. Den lyckan är extrem och jag behöver inte söka mig till att vara någon annan eller gömma mig bakom fasader längre. Jag kan känna att jag är jag och att det räcker. Att jag kan göra det jag älskar i livet.

Jag är trött på att vara någon annan. Så det första jag gjorde denna vecka var att boka in tid till frissan och återgå till min naturliga färg. Den ska duga. Det känns inte som jag eller ens naturligt för mig att färga mitt hår. Jag vill vara mig. Jag är riktigt glad över det. Nu är det slutfärgat.

Den här veckan tog jag dessutom min femte spruta och mina leder värker inte alls längre. Jag tycker det känns ofattbart och jag kan inte förstå att jag är smärtfri. Det är inte förräns nu som jag inser vilket helvete det har varit. Den här veckan har jag sprungit för första gången på ett år och jag har ingen värk förutom träningsvärk då naturligtvis :P Jag och Elise körde en 6 km runda, där vi varvade löpning med att gå. Det var riktig terapi och jag kan tänka så mycket klarare efter träning. Det finns inga problem i världen när jag känner mig härdad av löpningen. Det har förut varit min stora styrka och jag skaffade Elise bland annat för att jag tränade mycket i skogen och det kändes skönt att ha lite sällskap. Hon älskart! Nu är jag tillbaka och det känns bra att sakta men säkert kunna bygga upp kroppen igen och styrkan, men även mig själv. 

 
 
 
 
 
Jag har funnit tillbaka till mig och det får duga. 
Upp