Det här är ett kärleksbrev till dig

Ett inlägg dedikerat till min kärlek som jag känner till min pojkvän och till alla dem som någon gång funderat på vad kärlek egentligen är, hur det ska kännas och vara.

Jag har funderat en del efter att läst på om det här med kärlek. Jag vet, det låter helt nördigt, och som många anser att det är en känsla som bara borde kännas. Men det är inte så lätt alltid att förstå vad som egentligen händer, speciellt när man inte upplevt kärlek innan. Hur ska det vara och kännas egentligen? Känslorna exploderar likt en berg- och dalbana. Oftast kommer dessa känslor när man jämför sig med andra par. De verkar vara så lyckliga, lika och dela samma intressen. Dock är det där med att sväva på moln, bara ytan. Det man visar utåt. Ingen vill ju visa de där jobbiga stunderna. Tjafs, osäkerhet, missuppfattningar och saknad. Det blir lätt då att man funderar på de bloggare och andra i media, samt de i ens omgivning, om det är sådär underbart härligt hela tiden som de visar utåt. Jag har kommit fram till att så är nog inte fallet ändå. Alla har sina problem och upp och nedgångar. Livet är inte en dans på rosor och när man är två, måste man ta sig igenom allt tillsammans. Man är inte själv längre. Det är det som är naturligt i en relation och det hör till. Det är ju livet självt och det är just det kärlek handlar om, som jag förstått det. Ett annat problem som jag upptäckt är den där osäkerheten som kommer och går. Den som bottnar i ens tidigare bakgrund och erfarenheter. Det är inget som man vill föra med sig, men det är inte så lätt. Det leder till att man många gånger överreagerar och analyserar minsta gest. Förtroende och tillit tar tid, innan de läker de gamla såren.

Ett viktigt ord jag har lärt mig i detta sammanhang är att kunna säga förlåt, men också förlåta. Det är som jag förstått det inte relevant att dela samma intressen, utan det viktiga är att dela samma värderingar. Samma syn på livet och de stora frågorna. Att dela både jobbiga och bra stunder med varandra. Tala om allt och inget, utan att det blir tråkigt. En vänskap som grund helt enkelt. Att acceptera både svagheter och bra sidor hos personen. Ett förhållande och kärlek måste man arbeta på. Det behöver inte vara stora gester, utan det räcker oftast med att skratta, pussas, retas och bara vara nära för att fylla på med gnistor.

 What's life without a little sparkle

Det är så svårt att förklara vad som egentligen händer. Det jag vet är i alla fall att man väljer att älska och vet precis varför man älskar den här personen.

Denna text nedan har hjälpt mig att förstå vad riktig kärlek handlar om. Den betyder mycket för mig. Och jag tycker att med den idealiserade bilden vi har idag gällande förhållanden, men även andra ämnen så som utseende, etnicitet, ensamhet, utanförskap, psykiskt mående m.m. är något vi målat upp, men som inte stämmer med verkligheten. Det är fult att tala om hur det egentligen ligger till. Det som är en naturlig del av livet vill ingen tala om, trots att de flesta av hos upplever liknande scenarion. Det är klart att man inte vill öppna sig helt, vissa saker håller man helt enkelt för sig själv och det är bäst så. Det är inte det jag syftar på. Det jag syftar på är medias och samhällets bild om hur saker och ting ska vara för att det ska vara ”normalt”. Det kan skapa tvivel. Det gäller att tro på det man gör, på det man känner, det finns aldrig något facit. Inget i livet är perfekt,  i alla fall inte konstant;

Och det allra värsta man kan göra är att förvänta sig att det ska vara rosaskimrande hela tiden!

Kanske är kärlek den dominerande känslan i början, medan man ännu är nyförälskad, och visst överskuggar den då ofta allt. Men redan i nyförälskelsen finns ofta också en massa andra känslor inblandade. Man kan vara osäker på den andras känslor eller på hur det kommer att funka, nervös för vad andra ska tycka, pirrig för närheten eller sexlivet, kanske lite svartsjuk på tidigare förhållanden… Överlag så brukar början av ett förhållande vara en riktig känslomässig berg-och-dalbana. Man överreagerar väldigt lätt, överanalyserar, tror för snabbt det värsta om allt, är överkänslig. En förälskad person är sällan förnuftig, förståndig och lugn - och det är bra att vara medveten om den här tendensen också, så att man inte gör något förhastat bara för att man just då känner något eller har inbillat sig något.

Kanske tycker man att de här känslorna är negativa och missfärgar det rosaskimrande. Kanske gör de här känslorna att man faktiskt börjar tvivla på att man känner på "rätt" sätt och på att kärleken man känner är "äkta"? För som vi förklarade under rubrikerna Att vara ihop och Längtan, så har de flesta av oss en massa förväntningar på hur kärleken BORDE se ut, så när den inte riktigt gör det så kanske vi i värsta fall börjar tvivla. Är det här verkligen rätt för mig? Alltför många förhållanden tar snabbt slut för att det inte kändes fullt så perfekt. Men de här "negativa" känslorna är helt normala och naturliga i början av ett förhållande - och kanske också nödvändiga ibland.

Utan de här frågetecknen skulle man kanske bli alltför förblindad av kärleken och kanske göra dumma beslut som man senare ångrar.

En bit in i förhållandet (allt från ett par månader till ett år, kanske) kan man börja känna nya "negativa" känslor. Det brukar ske när den där allra mest rosaskimrande, himlastormande nyförälskelsen börjar svalna och förhållandet börjar få en "vardag". Man kan säga att det är då de rosafärgade glasögonen faller av och man ser den riktiga personen. Det gör man inte i början, både för att man bara koncentrerar sig på älsklingens positiva egenskaper i början och för att man själv bara vill visa sina goda sidor i början. I början är man inte "sig själv" utan "den bästa versionen av sig själv". Men efter ett tag så kan alltså känslor som irritation, leda och missnöje smyga sig in i förhållandet. Kanske är det just vardagliga egenskaper man plötsligt börjar störa sig på, som sättet han skrattar på eller att hon pladdrar i telefon i timtal varje dag? Kanske man till och med märker att man har lite "leidon" (= österbottniska för att känna leda, tycka något är tråkigt eller jobbigt) av att träffas?

En del par märker knappt av den här krisen - de får inte panik av att det knakar lite i förhållandet och för att det kanske krävs lite ansträngning för att hitta nya former och regler för förhållandet. Andra igen drabbas av panik och tror att förhållandet misslyckats och kärleken dött! Det blir kris i förhållandet och kanske gräl eller underliga tystnader och ofta börjar båda tvivla. I värsta fall gör de slut, för att det inte "känns som förr längre". Antingen överskuggar de negativa känslorna allt eller så tror de att man inte får känna de här negativa känslorna om man verkligen är kära, och så gör de slut av den anledningen.

Men det här är ett naturligt led i kärleksförhållandenas utveckling. Det här "uppvaknandet" till verkligheten visar nämligen om det var bara handlade om en flyktig förälskelse, men inget att bygga en stadig kärleksrelation på. Det ÄR skillnad på förälskelse och kärlek, den ena är alltid flyktig och den andra kan räcka "tills döden skiljer oss åt". Kärlek kan växa fram om det finns de rätta förutsättningarna för det för just det paret. Tyvärr är det många par som kan konstatera att nej, det fanns inget att bygga på, det de har kunde inte utvecklas till en stadigare, lugnare och tryggare kärlek.

Källa: http://www.decibel.fi/information/karlek-and-sex/parforhallandet/kanslorna

Dessa tankar och reflektioner skulle jag vilja avsluta med att säga till min älskling att det finns ingen som ger mig det du ger mig. Jag kunde inte vara lyckligare än när jag är med dig. Tack för att du står ut med mig och för att du stöttar mig i vått och tort. Jag älskar dig.
 
Kärlek | |
#1 - - ISA:

oh vilken text <3

#2 - - Erica:

Jättefin text. Den tar liksom upp så mycket som verkligen är viktigt och som många inte tänker på. <3

(Svar: Det som är så fantastiskt är att du behöver inte ha någon speciell förmåga. Du behöver inte inte ha läst Bibeln från pärm till pärm, du behöver inte känna något speciellt eller göra någon speciell ritual eller så. Det enda som du och personen som du ber för behöver göra är att tro. That's it. Tro på att Jesus har tagit alla sjukdomar och alla smärtor på korset redan. Tro på att han har förmågan att bota. För jag kan lova dig att jag inte kan bota så mycket som en bruten nagel av mig själv.)

#3 - - Cornelia:

Så fint skrivet! :)

#4 - - Netti:

Jag och min sambo har varit tillsammans i 11 år då vi har haft mycket berg och dal bana som du beskriver. Men det har bara gjort oss starkare och just nu är det bättre än någonsin! Jättebra skrivet och jag känner igen mycket i det du skrev :-D

#5 - - Kohlers - Skönhet & Livsstil - Makeup Artist - Toppbloggare:

Jag tycker det är väldigt intressant att läsa andras tankar! :)

SV Catrine: Just nu kan jag ju tyvärr inte svara på detta eftersom jag inte testat den än, men om du väntar några veckor så kommer du att få ett ordentligt svar på detta. Det ska bli riktigt spännande att se hur den fungerar! Kram!

#6 - - Nadia:

Fiint !!

#7 - - PEACE REV:

Väldigt bra skrivet! och sant! Det där när du poängterar att värderingarna och synen på livet är det mer avgörande, än gemensamma intressen! Väldigt bra ämne detta!

#8 - - Amanda:

Så fin text! Håller med dig i så mycket :)

Upp